Radio SM7BUA
Hej och välkommen till den här bloggen som kommer att berätta om olika sidor av den hobby som under många år varit en följeslagare genom livet.
Att vara radioamatör innebär att ha möjlighet till radiokontakt på olika sätt med hela världen .
En spännande och intressant hobby som ger avkoppling men också många goda vänner i olika länder.
Jag kommer här att berätta om en del erfarenheter som radioamatör.
73 de Mats SM7BUA
Det började med DX-ing
Som ung grabb började jag lyssna på kortvåg. I de flesta hemmen fanns på 1950-60 talen gamla rörapparater där kortvågsbandet var en spännande upplevelse. Numera hittar man dessa radioapparater mest på museer, ett av dom finns i Göteborg där Radiohistioriska Föreningen i Västsverige har samlat en mängd apparater.
På kortvågsbandet kunde man på den tiden lyssna till flera olika radiostationer som sände svenska program. Det var dessa stationer som man börjde skicka lyssnarrapporter till och som returnerade QSL kort och souvenirer av olika slag. QSL.korten samlades man på och tapetserade väggarna med. Det blev en spännande resa ut i världen via kortvåsradion. Idag samlar DX-hobbyn inte lika många ivriga lyssnare, men fortfarande finns det en intresseorganisation för dessa ,Sveriges DX-förbund .
En av de första svensksändande radiostationer var Radio HCJB där "tant Ellen" var en av radiorösterna. En gammal dam som blev legendarisk och vars röst var välkänd för DX:are. De svenska programmen från HCJB "Andernas Röst" Quito, Ecuador, Syd-amerika var under många år de som låg först på svenska DX-lyssnares "tio-i-topp" lista.
Med öra mot amatörradio
Det var under tiden som DX:are i mitten på 1950-talet som jag också kom i kontakt med amatörradio.På 40 meters bandet på kortvåg kunde man höra svenska radioamatörer. På söndagsmorgonen hörde man signaler som t.ex SM7BKX, Karl -David i Ödåkra och många andra trevliga röster.Intresset vaknade för att lära sig mer om detta med amatörradio, och inte minst telegrafi.
Hur lär man sig telegrafi om man inte har teknisk utrustning för det ? Ja i mitt fall fick det bli att använda pianot! .. Just det.. genom att slå an en tangent på pianot kunde jag " spela" morsetecknet för de olika bokstäverna och på det sättet lära in hela alfabetet. Mamma Ebba agerade hjälpreda och fick vara motstation.... så lärde jag mig de första grunderna för min telegrafikunskap.
Jag bodde då i Ängelholm och kan ännu minnas den lördagförmiddag när det knackade på dörren och utanför stod en för mig helt okänd man. När han presenterade sig kände jag igen rösten ! Det var ingen mindre än SM7ABO , Enar som jag hört så mycket på 40 meters bandet med sin AM sändare, och som jag skickat en lyssnar-rapport till. Nu kom han personligen för att lämna sitt QSL kort till en ung DX:are.
Under åren har jag sedan haft många QSO med SM7ABO !
SM7BUA i luften från Vinslöv
Efter några år flyttade jag med mina föräldrar till Vinslöv, och i samband med det kom jag också i kontakt med jämnåriga kamrater i Hässleholm som hade samma radiointresse. Vi fick kontakt med en telegrafi-lärare på T4 i Hässleholm och tillbringade många timmar i telegrafisalen för att lära oss morse.
1958 avlade jag prov för C-certifikat och fick då anropssignalen SM7BUA. Det intressanta var att den signalen hade tidigare innehafts av en Hässleholmare, Uno Olsson som tröttnat på det hela och lagt av med radio. Jag blev bekannt med Uno som uppmanade mig att söka just den anropssignalen... och det lyckades. Så blev jag den " nye- BUA". Under senare år har jag på nytt fått kontakt med " den gamle -BUA" som fortfarande bor i Hässleholm.
Med nytt C-certifikat, en hemmabygd telegrafisändare och en gammal Ubåts-mottagare från Collins samt en enkel dipolantenn uppspänd över tomten i centrala Vinslöv " kom jag i luften" och loggboken fylldes snabbt av kontakter med stationer på 80 meters telegrafidel.
Efter genomgången realskola i Hässleholm sökte jag in på Centrala Verkstadsskolan i samma stad, och tillbringade där tre år för utbildning inom svagström ,tele/radar. De åren har betytt mycket för min del när det gällt olika arbetsuppgifter under åren.
Efter några år i Vinslöv flyttade vi in till Hässleholm, där fortsatte amatörradioverksamheten och en Heathkitbyggsats DX-20 blev sändaren tillsammans med en Hammarlund mottagare och en enkel dipol mellan hyreshusen.JAg uppgraderade både till B-sert och A-cert och det kördes mycket radio på olka band.Det var också under denna tiden som jag blev bekant med Alvar Thurén sedemera SM7DGC, som var servicechef på den radiofirma där jag arbetade under den kortare tid.
Men det var också i Hässlehom som intresset för radio avtog och helt försvann. Det belv aktuellt för mig att arbeta som ungdomsledare i olika församlingar inom Svenska Missiobsförbundet, och det innebar att jag gav bort och sålde allt radiorylar. Jag gjorde rent hus, sparade bara loggböcker och QSL kort.
Nystart i Ljungby
1965 gifte jag mig Britt-Marie f. Hellman från Örnsköldsvik, och vårt första hem blev i Ljungby för jag skulle arbeta som ungdomsledare i missionssförsamlingen.Min uppgift var att arbeta bland scouter och tonåringar , och det var inte alltid så enkelt att hitta intressanta programpunkter. Det var också under det året som vi fick besök av Sonja Persson från RAdio HCJB, Andernas Röst i Quito Ecuador. Jag hade haft kontakt med henne tidigare genom mitt DX-lyssnade och det året var hon i Sverige för lyssnar-kontakter.Det fanns planer på att starta en Nordisk Avdelning för Radio HCJB, och jag blev inbjuden att vara med i den arbetsgruppen. Genom detta började vi i tonårsgruppen i Ljungby att spela in enkla ungdomsprogram på tonband som sändes med post ner till Quito för att användas i deras programutbud på svenska. Genom den kontakten började också intresset för radio komma tillbaka , jag hade ju fortsatt min amatörradiosignal SM7BUA och hade också lite kontakt med en lokal radioamatör i Ljungby , SM7CNA Yngve Tröjer. Vi bodde i samma område och hemma hos Yngve kunde jag ibland få friska upp mina telegrafikunskaper.
SM6BUA med QTH Donsö
Efter några år i Ljungby flyttade jag med fru och vår dotter Noomi till Donsö. Göteborgs södra skärgård.Min arbetsuppgift där var också bland ungdomar i missionsförsamlingen. Flera hundra fanns med i det stora ungdomsarbetet, och det var inspirerande att få möta alla dessa härliga typer!
Jag hade fortsatt kontakt med Radio HCJB:S Nordiska Avdelning, och i ett försök att få en mer nära kontakt med HCJB:S huvudkontor i Miami , Florida inköptes en Drakeline. R4B, T4-XB samt en 3 el. Beam som placerades hos mig på Donsö för dessa kontakter. Vid HCJB arbetade flera radioamatörer och vår förhoppning var att kunna få kontakt med den gruppen. Tyvärr visade det sig vara ganska svårt, men stationen fanns ju hos mig på Donsö, och intresset för amatörradio började ta fart igen. Det var ett fint radio-QTH ute på ön med vatten runt omkring och DX stationerna gav bra rapporter.
Flytt till Mariestad- Vänerns pärla
Efter några år på Donsö gick så flyttlasset, nu med två döttrar Noomi och Caroline, till Mariestad för att arbeta som ansvarig för det nybildade mediaföretaget Ton & Reportage AB. Företaget arbetade i mycket nära anslutning till Radio HCJB:s Nordiska Avdelning, där vi delade på inspelnings och studiolokaler. Det blev några tuffa år med mycket arbete som tog på krafterna.Studiobygge på ett par ställen i centrum och mycket resande. För att Drake-linjen skulle kunna aktiveras av flera, startades HCJB:s amatörradioklubb med anropssignalen SK6FM. Det var också under denna tid som NOMIRA- ringen startades på 3623 kHz och SK6FM var flitigt med. Själv skaffade jag en Heathkit HW-12 som installerades i sovrummet, inte helt populärt, men jag har en snäll fru så det fungerade.
Tillbaka till SM7 och Ljungby
Efter bara några år gick flyttlasset tillbaka till Ljungby och Baldersgatan 6.Där köpte vi ett tvåvåningshus, ett renoveringsobjekt som blev arbetsplats under något år.Det fanns gott om plats för vår familj och i köket på andra våningen inreddes en radiohörna med en gammal TS510 som station.Jag blev god vän med Åke SM7DOZ uppe i Bankeryd, en Heathkit-fantast med otroligt fina hemmabyggen och en antennmast utanför huset med en 2 el. quadantenn. Åke beslöt att lägga av med radio och erbjöd mig att få ta över hans antennanläggning. Det var nog en festlig syn när jag hämtade antennen, nedmonterad och lastad på takräcket till min Renault R4 och transporterad den så på E4:an ner till Ljungby. Maströret , typ flaggstång, kom på lastbil och hela anläggningen restes upp i trädgården. Den quadantennen fungerade sedan under många år innan den köptes av en SM7CPP och jag tror att den lever fortfarande.
Jag var mycket aktiv på alla band under denna period, körde NOMIRA trafik på 80 meter, 15 och 20 metersbanden. Det var "emergency-trafik" med jordbävningsområden och mycket annat. Under denna tiden blev också radioscoutverksamheten mer organiserad och bl.a. hjälpte jag till med att få fram en enkel kurs i "telegrafi-inlärning" för scouter och flera radioamatörer kunde få sitt certifikat efter att ha studera den kursen på kassettband.
Jag reste under dessa år som "resepredikant" och evangelist i hela landet, så radiokörandet var begränsat till olika perioder. Resande innebar också tillfälle till att få besöka många radioamatörer ute i landet.
Under åren i Ljungby fick jag bl.a. assistera vid jordbävningskatastrof i södra Europa med radiokommunikation , radiokontakt med svenska missionärer i Afrika mm. Naurligtvis var det också många QSO:n med missionärer både i Syd-amerika samt Afrika.
Med hela familjen till Quito
Det var 1979 som frågan blev aktuell om jag kunde tänka mig att ta med mig familjen och flytta till Quito för att arbeta på Radio HCJB, Andernas Röst .Gunnar Forsberg med sin frun Gerd skulle avsluta sin tjänst vid den Nordiska Avdelningen och det behövdes en efterträdare. Det blev några månader av fundering och samtal i familjen innan vi kom till beslutet ... vi åker dit!
Avresa blev bestämd till slutet av sommaren 1980, och innan dess fick jag möjlighet att under tre månader arbeta för Skandinaviska Turistkyrkan i Fuengirola på Spaniens medelhavskust. Det blev tre härliga månader med spansk språkträning, härlig miljö och amatörradio. Jag fick möjlighet att köra som SM7BUA/EA7 och hade dagliga kontakter med Sverige.
Så packades trälådorna och oljefatet med de ägodelar som vi skulle ha med till Ecuador och fraktades med båt till hamnstaden Guayaquil medan vi själv tog flyget. En mellanlandning gjordes i Costa Rica under en vecka för lite av introduktion i latinamerikansk miljö. De flesta svenskar brukade läsa vid spansk språkskola där, mem vi hade fått möjlighet att göra det vid katolska universitet i Quito.Vi ville gärna att våra två flickor skulle få börja sin skola direkt i Quito och ville så fort som möjligt komma in i det ecuadorianska samhället och miljön.
I Costa Rica mötte jag en lokal radioamatörer TI2CF Carlos Fonseca, och fick för första gången chansen att köra radio från den sidan av Atlanten.
Det var inte första gången Britt-Marie och jag kom till Quito. Redan 1986 hade vi fått besöka Quito och Radio HCJB som representanter för HCJB:S Nordiska Avdelning i Mariestad. Nu skulle vi bosätta oss för att arbeta, och det var en helt ny situation.
HC1SK i luften
Gunnar Forsberg hade under flera år haft amatörradiolicens i Ecuador HC7NF , men det fanns inget reciprokavtal mellan Sverige och Ecuador vilket innebar att jag inte direkt kunde få en ecuadoriansk licens. Krister Gunnarssin , ingen släkting men en god vän, arbetade också vid Radio HCJB:s Nordiska Avdelning och tillsammans började vi skaffa kontakter och bearbeta myndigheter för att ett reciprokavtal skulle kunna skrivas mellan Sveriges och Ecuadors Telemyndigheter. Det gick vecka efter vecka utan att något hände tyckte vi. Till sist fick vi en kontakt genom en vän till en vän som kände en general på försvarshögkvarteret i Quito. Vi fick honom att ta kontakt med den svenska ambassaden, som ringde upp oss synnerligen irriterade att vi " la oss i det byråkratiska arbetet". Men tydligen hjälpte det, på några veckor löstes frågan och både Krister och jag fick våra eftertraktade licenser. Jag med callet HC1SK och Krister med HC1HG.
I bagaget från Sverige hade jag skickat min nyinköpta IC-701 med nätaggretag.Tyvärr försvann den tillsammans med en massa andra av våra personliga saker i Guayaquils hamn eftersom man brutit upp lådorna och länsat dom på mycket. Vid eftersökning, på ett mycket försiktigt sätt, hittades stationen på en av kontoren i hamnen där den fanns till försäljning. Jag fick köpta tillbaka den med hjälp av en del försäkringspengar och den fick sedan under många år bli till nytta och glädje i kontakterna med Sverige. Den gamla trotjänaren finns ännu i in ägo, men just nu står den hos mitt barnbarn Jakob SM7-8146 och ger honom möjlighet att lyssna på de olika amatörbanden.
Den IC 701:an skulle få vara med om mycket under åren i Ecuador .... men det ska jag berätta om längre fram.
Att vara QRV från Quito visade sig vara synnerligen bra, vad gäller förutsättningar för radiokommunikation. I början av 1980-talet var oc¨kså radiokonditionerna på topp, vilket innebar enorma signalstyrkor inte minst på 28 MHz, 10 meters amatörband. Dagliga kontakter med Sverige var inga ovanligheter med signalstyrkor långt över S9.
Genom att jag arbetad på radio HCJB hade jag också många amerikanare som var radioamatörer, och de hade ofta med sig antenner o stationer som de ibland sålde när de skulle återvända till USA. På det sättet kunde jag få tag i en enorm beam TH7-DX, en 7 elements HY-Gain beam som fortfarande är i bruk, men nu uppe i SM6 land hos SM6DYK. Det blev mängder med DX kontakter under de fem år som vi bodde på Isla Santa Fe, i norra delan av Quito. inte långt från flygplatsen. Inflygniingen låg direkt över vårt hus vilket innebar ett förfärligt dån varje gång ett plan skulle landa.
Det var också under dessa år i Quito som SM6DYK, Kenth min QSL manager under alla åren i Ecuador, och hans fru Anita kom ner till oss på besök.Natruligtvis skulle vi testa radiokonditionerna, och det innebar en "DX-expedition" till vulkanberget Cotopaxis sluttning på ca 4000 meter, Vi tillbringade ett dygn däruppe, byggde antenner och körde radio. Som den vane DX:körare var det inga svårigheter för Kenth att klara den "pile-up" det blev på flera band och det var rena julafton för både han och mig. Jag svarade för matlagningen, och än brukar Kenth berätta om hur han serverades ett " hopkok" av allt som fanns i matlådan. Kanske inte så högstående kulinärt, men i alla fall ätbart.
DX-expedition till Galapagosöarna HC8
.....fortsättning följer....
